Jag kommer ihåg när jag var 5. Du var min bästa vän, du var han som kom förbi varje dag fastän du bodde en bra bit bort. Du kom förbi för att säga att du saknade din lilla ängel. Säga att du saknade mig.

Ditt minne försvann mer och mer, tillslut kom du inte ihåg vem jag var. Du kom inte ihåg din lilla ängel längre. Du kom inte ens ihåg dina egna barn. Du var min lilla morfar som drabbats av en sjukdom som ingen vill uppleva. Varken den som drabbas eller dem runt omkring.  Jag var ändå, som tur var, ganska liten så förstod inte så mycket av det som hände. För mig var du fortfarande den glada morfar jag haft under hela min uppväxt. En sån där gullig morfar med glasögon. Tills en dag.

Det var för snart 6 år sedan jag såg dig för sista gången. Jag minns den dystra salen. Jag minns hur jag grät, hur alla grät. Jag minns tomheten i mitt huvud. Sorgen. Varenda sekund. Jag minns allt.

Idag är du min ängel. Min lilla skyddsängel. Du finns med i varje sak jag gör, varje steg jag tar och i varje andetag jag andas. När solen lyser så ser jag dig. Du sitter där bland molnen och kollar ner på mig

Har en massa minnen med dig. Minnen som aldrig kommer suddas ut . Kan gå och ställa mig vid din tavla som hängde på väggen i din hall. Nu hänger den på väggen i min. Det är en bild av en tågstation. Du hade bara en passion. Tåg. Kan än idag inte förstå hur man kan vara så fascinerad av något som går på räls? Du skulle levt idag. Botniabanan. Du skulle älskat den.

Kommer ihåg en resa vi åkte på. Det var du, jag, mamma, pappa och lillebror. Vi skulle åka till ett zoo nere i Eskilstuna. Vi åkte tåg dit. Man såg hur hela dig fylldes utav lycka. Hade aldrig sett dig så glad. Hela resan pratade du om olika tågmärken det fanns. Du kollade in i varenda kupé. Du hälsade till och med på lokföraren. När vi väl stigit av stod du och kollade. Du kollade på tåget du satt på. Tåget som åkte iväg.

Tillslut blev det jag som kollade på dig. På en morfar jag älskar med hela mitt hjärta. En morfar som hade gett mig styrka och hopp. På en kropp som bara blev mindre och mindre. Tillslut var det bara skinn och ben. Kollade på min morfar som nu aldrig kommer komma tillbaka.